2016

Jag sitter i vardagsrummet, den tolfte dagen från årets slut. Noak ligger nerbäddad i soffan här intill med huvudvärk. Han vilar för att om en stund åka iväg till skolan igen för årets julspel. Jag försöker stänga ljudet ute (radions adventskalender låter) och bara höra min egen brevskrivarröst. Jo, jag tycker om att skriva brev. En av mina brevvänner heter Lina. Hon gör de allra vackraste brev! Jag vet inte när det var - det känns som om all tid bara flyter ihop - men i ett av sina blev frågade hon mig om jag kunde tänka mig att göra en bok tillsammans med henne. Jag svarade nog ”ja!” på en gång. Förlaget var inte lika snabba. Men en sen sommardag i Örebro, strålade vi slutligen samman Lina, förlaget och jag och fick ett startskott. Plötsligt hade vi bestämt att få boken färdig på ett par månader; ”ÄKTA - en gödningsbok för själen”. Härom veckan hamnade den på bokdiskarna. 

Efter att jag skrivit detta brev ska jag cykla in till byn (Järna kallas oftast för ”byn”) och gå runt med ett gäng och sjunga julsånger. Vi har nu bott här i två år, och det känns - åtminstone för mig - som att jag börjar hitta mitt sammanhang och min lunk på denna plats. Det här året har jag fått sång-lust! Jag såg en affisch uppsatt av Kefas om hans kör. Jag är ingen kör-människa, men Kefas kör kunde jag inte motstå. Och Kefas kör vill jag aldrig missa. Första gången jag gick dit, fick jag ”jul-otte-känsla” - utanför gula villan, strax innan utsatt klockslag, strömmade folket till från alla håll. Vi mjukar upp kroppar och röster innan vi tar ton. Vi står (och ibland går) och sjunger. Vi har inga papper. Vi bara härmar och vi sjunger i stämmor. Sånger från olika delar av världen. De österländska är mina favoriter…

Vid den här tiden ungefär, förra året så var Hans tillsammans med Daniel Reid och spelade till Moving Arts´ årliga föreställning vid kulturhuset i Ytterjärna. Till årets föreställning; ”Drömvandring” har Hans komponerat musiken. Det blev starkt, vackert och mycket uppskattat.  

Noak har förflyttat sig till fåtöljen. Det är tråkigt att ligga ner. Han ville inte öva på cellon förut för tonerna gjorde ont i huvudet. Jag undrar om det är influensa på gång. Jag älskar att höra Noak spela. Bara han tar i cellon blir det musik! Jag önskar han ska bli kär i sitt instrument så småningom. Jag tror det är det något av det bästa som kan hända en människa i livet; att bli kär i ett instrument! 

Efter julsångerna i eftermiddag går jag till gamla kyrkskolan ett tag för att måla. Jag har tagit ”tjänst-ledigt” från porträttmåleriet på obestämd tid, för att måla på mitt eget sätt - så som jag målar om ingen beställt av mig. Så som jag målar om jag bara njuter. Gärna med lite udda färgkombinationer. Just nu har jag lånat min Yoga-lärare Leonas vackra anlete som jag målar om och om, på olika sätt.  Jag delar den gamla kyrkskolan med en handfull trevliga arkitekter och ett par andra företag. Jag fikar med arkitekterna på mornarna och det känns som jag fått arbetskamrater!  

Nu måste jag kila. Ni får nog inte detta innan jul, jag är ute i sista minuten. Men du lär få det under någon av de tolv dagar som återstår av vårt gamla år. Jag önskar oss alla ett välsignat, gott nytt år! 

Kram från mig, Olga och Hans och Noak! 

2017 

Noak och jag packade in täcken och badbyxor i vår röda lilla bil och gav oss iväg på roadtrip till utlandet för att äta glass. Tänk vad mycket kul man kan ha med en bil! Och tänk vad praktiskt det är när man vill proviantera i sitt skafferi! Farmor tyckte bilkörandet räckte för hennes del och gav oss sin lilla röda. Vi är mycket tacksamma. 

Vi spenderade sommaren i huset som vanligt. Förra året hade vi ingen utåtriktad verksamhet, och jag märkte att det saknade jag. Så Nu fixade vi ett par veckors konstutställning som inleddes med en underbar konsert där uppe i gamla köket med Lisa och Hans (samt med gästspel av Noak på waterphone) och avslutades med Lustenrundan. Jag var stolt att få visa mammas fantastiska konst varav mycket bestod av tusch på brunt papper med inslag av guld. Friska, säkra linjer som vanligt! Gitte visade sin keramik en trappa upp i kvällsrummet (så kallar jag rummet ovanför trappan). Hon ställde upp sina alster så fint och lockade många besökare. Jag visade måleri som jag jobbat med under vintern och våren. 

Ett par av mina målningar skulle vidare till Värmlands konstnärsförbunds höstsalong. Mamma sade: "åk in till stan och gör tryck av dem innan du skickar iväg dem!"Det var en bra idé. Arthouse gjorde fina glicéetryck på 300 grams bomullspapper som jag nu säljer. Jag läste i Värmlands Folkblad att jurymannen för höstens salong "kände speciellt varmt" för mina målningar. Landstinget köpte en av dem och den andra; en bild av en ung Marc Chagall fick jag med mig hem igen. 

Hans och Lisas samarbete kring musiken fungerar fint; de har arbetat med ett par inspelningar under året. Bland annat fick Hans god arbetsro när Noak och jag flög iväg hem till Luisa och Rogelio i Katalunien. Vi landade dagen efter det att Katalunien utropat sig självständigt. Dagarna vid floden Fluvia, femton mil norr om Barcelona var härliga. Lugna och sköna med doft av anis och rosmarin. Granatäpplena i träden var övermogna. Fiskarna i floden nappade bra...

Vi vill önska både er och oss en jul av frid och ett gott nytt år.


2018

Nu har vår jord rört sig ännu ett varv runt solen. Det är vinter och vitt i vårt land. Och mitt hår har under året fått några vita strån vid tinningarna. Det är 18 år sedan jag lämnade Lysekil. Tiden går och jag tyckte det var dags att ta med Noak till Bohuslän och visa honom var jag levt. Vi träffade alla (det var som att komma till himmelen) vi såg bergen, stränderna... Vi var till Lerklevsmyren där mitt lilla stenhuggartorp låg – platsen där jag tänkte att ”här vore det perfekt för ett barn att växa upp”. Noak såg huset vi byggt. Var uppe i tornet och blickade ut över Gullmarsfjorden. Han kunde inte förstå att jag kunnat lämna den platsen. Han ville bo där. Det kändes bra att de som tagit över tycktes trivas gott! Det mesta var sig likt, men äppelträden vi satt hade hunnit växa sig vuxna. Någon dag efter att vi kom hem skrev Anna från Lysekil att de bestämt sig för att inte behålla sin underbara hund Disa som vi hade träffat på vår tur – och som vi fäst oss vid. Jag diskuterade det med Hans en halv minut och bestämde så att ta över henne. Noak och Hans satte sig i bilen igen och och for de 45 milen till Lyse och tillbaka med hunden hem lagom till Hans födelsedag. Nu har vi tack vare vår hund fått glädje av vår vackra skog här bakom huset.

Noak har börjat jobba på restaurang! Han hackar lök, presenterar mat för gäster, serverar soppa, diskar, sopar, steker biffar i fina kockkläder och röda skor. En dag i veckan var det till att börja med – nu två dagar i veckan. Han har slutat med sin trumpet som han började spela efter cellon. Han spelar nu på sin iPad istället roligt att han slutligen hittat något han gillar att spela! Ibland hör jag honom spela sin flöjt också. Hans spelar sitt piano och har spelat in musik under året tillsammans med Lisa. Och han fortsätter skriva ny vacker musik. Jag har under några år tackat nej till porträttbeställningar men börjat nu igen. Jag målar rektorn för Karolinska institutet och jag tycker det är roligt. Och lika roligt – om inte ännu roligare är det att måla på en stor målning åt oss själva, av en gammal man i ett önster intill sin hund. Båda har de duvevingar. Det som är så roligt med den målningen, är att jag så länge kämpat med att försöka uppfinna en riktigt spännande målning med enkel, intressant komposition och med udda, rolig och vacker färgkombination. Jag blev bara trött av att försöka tänka ut det. Men när jag släppte det blev det roligt!

Vi önskar oss frid och önskar er detsamma!

0

 .